Baronen

En av mina bästa "sunkiga slapprätter" har länge varit nasi goreng med köttfärs, och jag tänkte att det kunde vara ett utmärkt tillfälle att testa sojafärs, som jag så vitt jag minns aldrig ätit. Jag är som jag skrivit tidigare otroligt skeptisk till allt vad substitut och ersättningsprodukter heter, men eftersom jag lärt mig både havremjölk och soyayoghurt så kunde det ju vara dags att våga prova även sojafärs...vem vet, en dag kanske det blir sojakorv också. Om de inte har ägg i alla, vilket de haft i alla jag sett hittils...

 

Hur som helst, utan vidare utläggning, receptet. Jag vill ju hinna med en skål soyachokladglass (också en produkt jag förväntansfullt ska utforska...) och ett avsnitt Hannibal innan läggdags. Kannibalism känns ändå passande på något vis...

 

Jag är rädd för grytor. Jag älskade att göra grytor när jag åt kött, och tog great pride i min kunskap som grytmakare och i konsten att få till en mustig och rökig boeuf borgougne, men när jag tänker vegetariskt och veganskt, så blir det...annorlunda. Min fördomsbild av veganer är att de lever på grytor, som oftast består av krossade tomater och kidneybönor, och att de på sin höjd kompenserar genom att ha i mycket peppar och salt för att få någon slags smak på det. Att göra en vegansk gryta, är att vara en stereotyp 70-talsvegan, en kulinarisk katastrof, en plebej bland gastronomer...jag vet inte varför, men jag klarar inte av att förlika mig med vegangrytan som koncept. Den skrämmer sönder mig.

 

Detta åsidosatt, så gjorde jag ett försök med en kikärtscurrygryta, och jag måste erkänna, att den blev fantastisk. Fortfarande ful, och skrämmande likt alla vegangrytor, men smaken...var fantastisk. Och det är väl det som räknas när man lagar mat, egentligen...kanske.

 

Har varit en liten hickup i inlägg typ fem dagar nu, har varit lite mycket med jobb och sånt, men nu ska jag ta tag i det här igen, skriva ikapp så gott jag kommer ihåg. Still going strong med den här övergångsfasen, och det känns fortfarande utmärkt, och fortfarande inte som någon större ansträngning.

Hade en kompis över i onsdags för att titta på finalen av Sveriges Mästerkock, och fira det med att laga någonting från programmet. När jag informerade henne om att jag alltså inte äter kött, eller ost, så sa hon "men jag orkar inte, dra åt helvete salladsbög!", och hörde inte av sig på något dygn, innan hon smält det, och hon kom över och vi gjorde en utmärkt bolognese- och spenatlasagne!

Tyvärr gjorde vi en bolognese med rödvin, och det visade sig att rödvin innehåller mjölk (wtf?), så jag ställde mig och snabbgjorde en ny, och så ska jag försöka se till att hitta mjölkfritt rödvin till nästa gång. Sjukt fånigt, och min blev troligen inte lika god som hennes, men i slutändan utmärkt ändå.



Spenatlasagne (4 personer)

• 200g Bladspenat
• 150g Svarta bönor
• 300g Krossade tomater
• 1 Riven morot
• 100g Riven rotselleri
• Äggfria Lasagneplattor
• 50g Vegetabiliskt matfett
• ½dl Vetemjöl
• 5dl Havremjölk

 

Jag har en stark motvilja, ja rent av ett ideologiskt motstånd, mot helfabrikat och färdigprodukter, och den värderingen och idéen har jag än så länge inte känt för att tumma på bara för att jag slutat äta kött. Eller ja, förutom när det kommer till falafel. Falafel är alltings undantag.

 

Hur som helst, så frångick jag denna princip för att prova Ekkos färdiga jordnötsbiffar, mest som inspiration. Inte helt oväntat, så var de inte särskilt imponerande, och framför allt konsistensen och produktionskvalitéen var det som förvånade mig. Hela jordnötter, majs, morotsbitar och andra ingredienser, ihopslaget med någon slags mjölbindning. Jag vet inte hur andra gör när de gör grönsaks- eller bönbiffar, men jag mosar eller kör ingredienserna i en matberedare, för att få en textur och en konsistens som kan liknas vid just en biff, och inte bara en hög med slumpmässiga matvaror som man knådat ihop utan att ens riktigt göra något med. Jag var inte imponerad helt enkelt, men men, det var inte oväntat av en färdigprodukt. Duger i krig, som en vän till mig skulle säga. Hur de andra produkterna är vet jag inte, men jag kommer nog prova dem, för att veta iallafall. Jag kommer också göra egna jordnöts- och kikärtsbiffar vid tillfälle, så fort jag får hit min mandelkvarn och stavmixer och kan mala nötter och göra smet ordentligt!

 

 

Till biffarna kokade jag majskolvar och gjorde en palsternackspuré dock, och det var ungefär lika gudomligt gott som vanligt. Kokta majskolvar äter jag bara med smör på, och mitt veganska mjölkfria margarin var precis lika gott som vilket smör som helst på, så ingen förlust där. Palsternackspurén var lite tricksig, eftersom havremjölk har visat sig ha en tendens att skära sig något fantastiskt när man kokar den, men det gick med lite list:

 

Idag fick jag en sån där "jag orkar inte laga något men jag måste äta något nu innan jag dör" påväg från skolan och hem, och slank in på Lidl och utforskade det utbud som fanns av dylikt där. Jag upptäckte att de små paketen snabbnudlar, är äggfria, till skillnad från alla stora förpackningar nudlar jag hittat, som antingen är glasnudlar (vilket inte är gott...) eller just innehåller ägg. Så, det verkar väl som att jag får köpa nudlar på små snabbnudelförpackningar tills jag hittar något bättre. Fast jag slänger kryddpåsarna, för de känns som att hälla i sig socker och amoniak, även om de är veganska.

 

Till lunch gjorde jag således en snabb nudelwook, genom att koka 150g nudlar och woka upp 150g blandade, frysta wokgrönsaker. Det är för fånigt för att skriva ett recept, men det var väldigt gott och mycket liten effort. Jag kryddade med salt, peppar, basilika, spiskummin och paprikapulver, och åt det hela med soja. Vill man ha lite extra proteintillskott adderar man såklart bönor, jag kan tänka att kidney eller svarta smakar bäst till. Nötter är också en hit, jordnötter exempelvis, om man vill ha lite extra energi och näring ut det hela.

 

Till kvällen var jag bortbjuden på middag, och hade det tvivelaktiga nöjet att meddela min värd att jag äter veganskt, vilket jag gjorde en vecka i förväg. Jag erbjöd mig att vi kunde laga mat tillsammans, eller att jag kunde ha med mig något, men hon ville prompt laga maten, men gick med på att jag skulle få göra en tzatsiki att ta med, vilket jag gjorde. Hon gjorde blandade rotsaker i ugn, jag tror det var potatis, palsternacka och morot, och det var utmärkt med en tzatsiki och ett glas vitt vin till. Hon hade också köpt jordgubbar, vindruvor och litchiplommon, "för att vara säker på att det skulle vara snacks du kunde äta". All in all en väldigt god värdinna, och hon sa att hon är van vid att vara den som känner sig krånglig eftersom hon är laktos- och glutenintolerant, och att det därför inte kändes det minsta konstigt att laga mat efter vad jag kände att jag kunde och ville äta. Hittils har den här övergången varit otroligt problemfri!

 

Jag inser att om någon läste den här bloggen och inte kände mig, skulle de tro att jag har för vana att äta ute varannan dag, men jag lovar, det är inte så. Det här är bara en väldigt konstig period i mitt liv, som Edward Norton skulle säga...

 

Idag har jag fortsatt utforska Stockholms utbud av vegansk utemat, genom att besöka O Mama Mia pizzeria här i Vasastan, som tydligen är en veganpizzeria, utan att vara det minsta pretentiös eller hip eller ha någon slags statement alls. De är som vilken sunkig kvarterspizzeria som helst, och de har en pizzameny, och de har en veganpizzameny. Med samma pizzor på, men där allting ersatts av veganska emulerade ingredienser, såsom veganbacon, veganost, vegankyckling, veganskinka...ja ni fattar. Jag skulle ljuga om jag sa att det var de bästa pizzor jag ätit (de äter man på Pizzeria La Grande vid Vasaparken, eller på Storå Pizzeria i Storå, utanför Lindesberg...), men som mitt pizzasällskap uttryckte det; man kommer undan med en hel del bara genom att vara landets enda veganpizzeria. Och ja, så är det nog. För det var definitivt schyssta pizzor, och stora som hus, för en överkomlig peng. Jag kommer absolut äta där fler gånger, jag har hört bra saker om kycklingpizzan, så vi får se.

 

Det blir alltså ingen spännande uppdatering idag, för det har varit söndag, vilket har inneburit att jag utöver pizzan, har ätit vitt bröd och druckit äppeljuice. Och så var det innan jag slutade äta kött också, så intet nytt under solen. Jag avrundar iallafall dagen med en stor chailatte och en bit chokladpaj med hallonsås, båda vilka jag skrivit om i de senaste dagarnas inlägg. Det går ju bra det här.

 

Någonting jag accepterat som en faktisk förlust med mina nya kostvanor, är att jag inte såg mig kunna dricka Chailatte på ett bra tag, om någonsin igen. Chailatte är den vice som jag aldrig accepterat att ge upp, vare sig jag slutat med socker, slutat fika för att spara pengar, eller något annat som borde ha inkluderat att göra mig av med chaien. Jag har aldrig gjort det. Men nu har jag det. Och jag har accepterat det.

 

Plötsligt dock, kommer en vän hem till mig, med en 1-literstetra med Oatleys Chaihavre. Jag gapar. Jag läser innehållsförteckningen. Det är färdig chailatte, gjord på havremjölk, och med bara 0.5% tillsatt råsocker. Och med tillsatt folsyra, järn och B12. Ett glas chailatte, står för 45% av det dagliga behovet av alla ovan nämnda ämnen, som jag hört kan vara trixiga för veganer. Jag kokar en sats på spisen. Jag dricker den. Och jag kan fortfarande inte tro mina ögon eller mina smaklökar. Det här kommer bli en bra vår.

 

Till kvällen blev det så cannelloni med två olika fyllningar, med sallad och grönsaker till. Jag var för att försöka handla äggfri pasta, och när jag hittade förpackningar insåg jag att jag redan hade samma märke hemma, så det var bara att köra på. Jag hade rester kvar från paprikafyllningen häromdagen, så den fick slinka med i några stycken också, det är rätt flexibelt det här med att laga vegansk mat...

 

En av de roligaste sakerna med att försöka vara vegan, är att man upptäcker en massa nya saker, och lär sig saker hela tiden. Som till exempel; det är sjukt lätt att vara vegan. Det är inte det minsta jobbigt eller svårt faktiskt, otroligt mycket lättare än jag trodde innan. Ibland blir jag orolig för att jag gör något fel, att det inte kan vara såhär lätt att laga mat eller baka, att jag måste råkat ha i grädde eller någonting utan att tänka på det...men än så länge inte. Vad jag vet.

 

Till kvällen hade jag ett större gäng över på middag än vanligt, så jag lagade en chili på bönor, med ris och bröd till. Brödet köptes tyvärr av en gäst och blev således ett med honung i, så för min del blev det en chili med ris utan bröd. Inte lätt alla gånger, och han hade verkligen försökt läsa ingredienserna, men hade missat att en av ingredienserna hade en egen ingredienslista längst ned på etiketten. Lurigt, och något att passa sig för. Så till chilin:

 

Idag fick jag ytterligare chans att utforska utbudet av vegansk stadsmat, när en kompis hörde av sig och ville luncha och hade hittat ett vegetariskt bufféeställe på södermalm, precis vid Mariatorget. Försiktigt optimistisk begav jag mig dit, och blev positivt överraskad å det grövsta! Inte nog med en superfräsch och god vegetarisk buffée, utan den visade sig dessutom gå lös på inte mer än 80kr, och vara till minst 75% vegansk! Om jag prompt ska komma på någonting negativt, så får det bli att falafeln av någon anledning var en av få saker som inte var vegansk, men men, falafel kan jag väl äta hemma! En hel del saker på den var verkligen ögonöppnande ofattbart goda, saker jag inte ens kunde identifiera beståndsdelar eller tillverkningssätt på, men som ändå skulle kunna utgöra 50% av min föda för resten av mitt liv utan att jag skulle klaga. Fantastiskt. Légumes tror jag stället hette, och ligger alltså vid tunnelbana Mariatorget, på det lilla söta minitorget på Hornsgatan. Befriande på något vis, att börja hitta sånt där. Om sanningen ska fram så var de flesta lunchställen vi occasionally åt på tidigare förjäkla sunkiga och slabbiga, så ingen förlust där direkt. Sällan känt mig så osugen på Akkurats Ost- och baconburgare som när jag gick förbi efter lunchen idag...

 

Så, framåt kvällen beslutade jag mig för att göra lahm bi ajeen, som enligt uppgift ska vara någon form av arabisk pizzavariant utan ost, men jag hann ångra mig halvvägs igenom förberedelserna när jag kom på att jag hade hamburgerbröd som behövde ätas upp. Spenat- och bönburgare alltså, som följer:

 

 

• 150g svarta bönor
• 150g bladspenat
• Basilika
• Salt
• Svartpeppar
• Olivolja till stekning

Igår var en sån där dag där jag bestämde mig för att prova att laga samma saker som jag lagat förut, men med icke-animaliska substitut. Generellt har jag liksom tänkt, att ska man äta vegetariskt/veganskt, så ska man väl inte försöka efterlikna kötträtter så himla mycket? Sojabiffar och sojafärs och sojabullar och tzay-spett och alla andra hel- eller halvfabrikat som bara försöker efterlikna kött så mycket som möjligt, utan egentlig tanke på att faktiskt smaka gott eller innehålla någonting. Och när det finns så goda grönsaker?

 

Hur som helst, så körde vi en "våffeldag i efterskott"; och jag provade att göra våffelsmet, och ärtsoppa. Ärtsoppa är en sån där grej, liksom de flesta andra soppor, som jag slentrianmässigt har haft grädde i sedan föralltid, utan att egentligen reflektera över varför, och nu när jag gjort både tomat- och ärtsoppa senaste veckorna, så upplever jag ännu tydligare, att jag har haft det helt i onödan. Utan vidare krumbukter, veganska våfflor och ärtsoppa:

 

 

• 6dl Vetemjöl
• 8dl Havremjölk
• 2tsk Salt
• 2tsk Bakpulver
• Olivolja till gräddning

Idag har jag för första gången utsatts för uppdraget att hitta en snabb lunch att stoppa i sig när man inte hittar någon lucka för lunch på kontoret, och trots att jag arbetar ovanpå Liljeholmstorgets galleria så visade det sig lättare sagt än gjort. Jag spanade dock in vad som såg ut som en fin typ libanesisk restaurang, och där verkade det inte vara något problem att få en hel del veganska läckerheter, men eftersom jag i princip ätit libanesisk bufée i tre dagar (rester från påskfirandet) så hoppade jag det. Lunchen blev istället en smoothie (Chiquitas mango), två bagels och en banan, vilket var förvånansvärt gott och mättade. Varför har jag alltid ätit tunga, dåsiga luncher? Jag smällde i mig lunchen, fortsatte jobba, mådde utmärkt och var mätt till middagen. Det här framstår som en bättre och bättre idé för varje dag som går...

 

Till middag gjorde jag ugnsrostade rotsaker med fyllda paprikor, en rätt jag gjort både när jag var vegetarian för en näve år sen och under tiden jag åt kött, bara för att det är så gott, så inga konstigheter här. Man kan såklart variera i det oändliga, men här kommer kvällens variant:

 

 

 

• 2 st  Stora paprikor (jag föredrar röda/orangea)
• 150g Svarta bönor
• 150g Bladspenat
• 1 Tomat
• Salt
• Peppar
• Spiskummin

 

En vecka utan kött eller animalier, och jag har inte börjat tycka det är det minsta påfrestande ännu. Tvärtom, så har jag en positivare inställning till mat än innan, och för första gången i mitt liv har jag på allvar räknat på och funderat kring vilka näringsämnen jag stoppar i mig och i vilken mängd. Hittils har jag upplevt det hela som snarare befriande eller begränsande, vilket är otroligt skönt.

 

Denna inställning delas dock inte av mina föräldrar, som fick reda på det hela igår. Jag tror de lyckades hinna ta sig igenom alla klichéargumenten på mindre än två timmar, inkluderandes:

• Men varför krångla till allt?
• Hur ska du få i dig någon näring?
• Man måste äta kött
• Höns lägger ju ägg ändå
• Bin kräks honung
• Det förändrar inte industrin att inte köpa deras produkter; ingen bryr sig

 

Vill man sammanfatta mina svar så kan man nog göra det på följande vis, i samma ordning som frågorna:

• Jag tycker det är lika krångligt att laga en gryta med bönor i som en med kyckling i
• Jag har räknat betydligt mycket mer på näringsinnehållet i min mat än någon köttätare jag någonsin träffat
• Jaså, det måste man? Kommer köttpolisen annars eller?
• Det är att hönsen torteras, våldtas, stympas och misshandlas medan de lägger sina ägg jag inte kan förstå
• Måste de kräkas det i mitt te? Jag gillar inte ens honung
• Kapitalismens största lögn. Företag HATAR när man inte köper deras produkter. Det värsta de vet.

Så, efter denna upplyftande eftermiddag var det middag på Jensens Bofhus som gällde. Där kan man äta halva salladsbuffén, och en bakad potatis, om man är vegan. Stor fest. Men men, jag är faktiskt generellt av åsikten att har man speciella idéer om sin mat, så får man gå någonstans där de idéerna tillgodoses, inte förvänta sig att resten av världen ska anpassa sig efter en. Så jag åt salladen, och gick hem och gjorde pannkakor. Såhär:

 

Inte heller idag lagades någon faktisk mat, eftersom flyttbestyren fortsatte med ett heldagsIkeabesök. Detta gjorde dock att jag kunde utforska möjligheterna till vegansk mat på Ikea, vilket visade sig förvånansvärt välfungerande. För det första, så frågade jag ifall de hade en ingredienslista till sina rätter, och fick en tjock pärm med innehållsförteckning för allting som serveras på varuhuset, vilket var en nice touch. Det visade sig att den "Vegetariska Pastan" faktiskt också var vegansk, såväl ratatoiullen (ett fint ord för att slänga alla grönsaker man hittar i krossade tomater och kalla det mat) som pastan var vegansk, och till och med vitlöksbrödet var veganskt. Jag åt en burk sallad till, och fick således en grönsaksratatoiulle med penne pasta, en salladsskål, grillat vitlöksbröd och dryck, för det facila priset 64kr, och det hade till och med varit en tia billigare om jag varit Ikea Family Medlem, men det lät lite för sekteristiskt för min smak...

 

Påväg ut upptäckte jag (förutom det underbaraste och gräsligaste paisleymönstrade örngott jag sett i mitt liv) mörk, 70%-choklad, och till min förvåning visade sig även denna vara vegansk. Inte rättvisemärkt som ICAs, men ändock! 10kr för 100g 70% veganchoklad är inget att fnysa åt. En fördel med den här nya dieten är att de flesta bakverk, godis och annat traditionellt onyttigt är utom räckhåll, så att skära ned på sockret och fettet har liksom kommit naturligt, vilket är skönt. Men jag får passa mig för chokladen, hur nyttigt det än må vara. Kan ju kalla min nya mage för en "Hälsokula" iofs...

 

Avslutningsvis blev det en ny favorit under kvällen; Smoothies med rom i, och det får bli dagens recept!

• 2dl Blodapelsinjuice
• 50g frusen mango
• 2 Bananer
• 6cl Grand Reserve Barbados Plantation Rum

Det blev inget inlägg igår eftersom jag hjälpte en kompis flytta hela dagen, så jag stapplade hem framåt natten, helt slut. Han flyttade in i Kista, så jag hade möjligheten att utforska ett par saker, nämligen...

 

Nu kanske jag är sämst på att leta efter sånt här, men jag hittade två, kanske tre, alternativ till vegansk mat i Kista Food Court; vegetariska Gyoza dumplings, vegetarisk sushi och vegetarisk mongolisk barbeque. Det fanns gott om andra vegetariska alternativ, men alla innehöll gräddiga såser eller ost av olika slag. I ärlighetens namn kan dumplingsen också kanske räknas dit, eftersom jag inte frågade vad de gjorde sin deg på. Jag börjar förstå veganer som gnäller om hur jobbigt det är att hitta mat att äta, och hur jobbig man skulle känna sig om man började förhöra personalen på varenda restaurang om vad de haft i varenda sås och deg de serverar... Jag beslutade mig för att gå för den mongoliska barbequen, och jag frågade faktiskt om de hade någon ost, honung eller mjölk i något av det de gjorde, och kvinnan bakom disken försäkrade mig om att nej, det var bara råa grönsaker och kryddor, och det duger för mig. Eftersom jag inte är så känslig kring tillagningsmetod och så så stör det mig inte att de steker grönsakerna på samma stekbord som de också steker kyckling och kött på, men jag förstår om det gör att andra veganer tvingas utesluta det här alternativet. Så ja...det är väl bara den vegetariska sushin kvar för dem, antar jag.

 

 

Hur som helst så var det sjukt gott, och till skillnad från många andra vegetariska alternativ var det oerhört mycket mat, vilket alltid är ett plus. Att jag inte kan äta med pinnar, är dock ett minus...

 

Lättare sagt än gjort kan man säga, förvånansvärt mycket choklad har helt skeva ingredienslistor, som i att den sista ingrediensen i listan är smörfett, och eftersom de själv skriver ut "mindre än 0.2%" så måste jag ifrågasätta nödvändigheten i den produkten...nåja, vem är jag att ifrågasätta chokladindustrin, jag är dess ödmjuka slav och tjänare så jag ska bara tacka och bocka för att jag får smaka smulorna från deras kakaodignande korgar.

 

Tillslut hittade jag ICAs egna ekologiska, rättvisemärkta choklad, som också visade sig vara vegansk, och fanns i styrkorna 70%, 72% och 74%, och kom från Peru, Dominikanska Republiken och Ecuador respektive. Jag köpte den peruanska, och den var sanslöst god, och som jag häromdagen konstaterade, så är 60g av 70% choklad hela dagsbehovet av järn, så jag betraktar det som att unna sig ett kosttillskott. Noteras kan att det finns en fjärde chokladkaka i den här serien, med tranbär, och att denna av någon anledning inte är rättvisemärkt eller ekologisk...man undrar ju varför, är tranbär så svårt att odla schysst, eller är det en annan uggla i mossen?

 

Eftersom jag, och alla jag umgås med, hellre skulle få tjugo piskrapp än fira en kristen högtid om vi kan undvika det, så såg vi till att dra ihop ett Ishtarfirande idag istället, för att väga upp att det är någon slags jesusdag idag. Jag ska inte tråka ut mig själv med att skriva om den babylonska fertilitetshögtiden som senare anamades och gjordes om till vår moderna påsk, men det hela kan summeras med att vi bestämde att göra en irakisk/arabisk buffée istället för traditionell påskmat, och skåla lite för en fertilitetsgudinna som vi aldrig tänker på någon gång under resten av året. Still beats att äta chokladägg för att ära en sykofant som kanske eller kanske inte blev ihjältorterad för tvåtusen år sen.

 

Så, sagt och gjort, en lite väl överdriven buffée blev det i slutändan. På Ishtar-bordet fanns:

• Falafel
• Vinbladsdolmades
• Grönsakspiroger
• Nordafrikanskt ris med lök och paprika
• Kinesiskt "Förbjudet ris"
• Ugnsgrillade tomater
• Romansallad
• Svarta kalamataoliver
• Aubergineröra
• Tzatziki
• Kidneybönsröra
• Hummus
• Vörtbröd
• Lantbröd på fullkorn